Varför ger jag upp så lätt?

I går var vi uppe i Lillomarka för en skidtur i det härliga vädret. Soligt och precis runt nollan. I början gick det bra men sen kom backarna upp mot Lillåsetern och de är ganska många och branta på sina ställen. Här kändes det som om jag åkte mer ner än upp och jag trillade flera gånger. Jag även tappade skidan. Energin bara rann av mig och jag tog av mig skidorna och gick en bit. Åke försökte visa mig knep på hur jag skulle göra men det gick inget vidare. Jag ville bara skita i skidorna och åka hem, men det är lite svårt mitt ute i skogen. Till slut kom vi upp och jag ville bara hem. Men jag tycker inte om backarna nerför heller så det blev att vi fortsatte mot Sinober. Hade lite mer energi men inte hjälpte det uppför. Vi la på lite mer fästvalla och sedan gick det mycket bättre, men jag var jättetrött när vi kom till Sinober. Då var det gott med fika. Men då började min käcke krångla och jag kunde bara ta minibett av mackan. Jag fick i mig den till slut. Har haft ont innan men då har det gått över. Det gjorde det inte nu. Aj, aj. På vägen hem var det mycket härligare och mer nedför. I och för sig så ramlade jag en gång. Inte så kul. Vi behövde inte stressa till bussen och det gjorde inget att vi fick sitta i solen en stund. Riktigt varmt och skönt.
Vaför är jag på väg att ge upp när det är jobbigt? Jag vet inte, tålamod är inte min bästa egenskap. Vilken tur att jag har Åke som peppar mig och som finns där vid min sida även när jag är grinig och jobbig.
När vi kom hem var jag hur trött som helst och hade jätteont i käcken. Jag fick tom mixa soppan vi åt till middag för att kunna äta. Hoppas det blir bättre annars får jag kolla upp det hos läkare.