Äventyr i Lillomarka

I torsdags eftermiddag begav jag och S oss av upp mot Lillomarka för att stå på ski. Det är lite som att ha en hund när man kommer med sina skidor. Alla på bussen vill prata och undrar var man ska eller bara säger "God tur". Lite mysigt ändå att helt plötsligt börjar främlingar att prata med en. Vi tog bussen mot Solemskogen och ju längre bort vi kom från stan och ju högre upp vi kom ju mer snö var det överallt. Känns inte som om man är så nära stan som man verkligen är. Jättemycket mysiga hus åkte vi också förbi. I alla de storlekar och utformningar.
Efter att ha lagt på lite ny valla begav vi oss av ut i spåret mot Lillåsetern. Både upp och nedför. men det kändes mest som uppför. Svettigt värre och det känns att man börjar komma in i det nu. Vid Lillåsetern drack vi varm Solbärsaft och åt lite medhavd fika. Mums. Sen begav vi oss av mot bussen igen. I början var det lite knixigt nedför och det gick lite fort. Helt plötstsligt lite väl fort och jag åkte utanför spåret och rakt in i en gran . Ingen stor gran, en liten sött en men lite mörbultad var jag ändå. Slog i huvudet lite och hade snö i hela håret och anisktet. Ingen skön känsla alls. Rumpan fick sig också en smäll. Men det var inte värre än att vi så sakta tog oss tillbaka innan mörkret föll. Det är så lungt och fridfullt att glida genom skogen. Det känns verkligen att detta är något som jag kommer att fortsätta med var jag än må vara i framtiden.